NEJ!
Ja, så länge fick man glädjas åt solsken, perfekt snö och 110% snowboardpepp. Att jag är lite down nu beror inte på att det dragit in ett oväder i gränsen igen, utan att jag dragit min vänstra axel ur led. Detta hände i tisdags då jag Niklas och Macke var ute och filmade och fotade i solskenet. Jag ska försöka berätta hur det gick till.
Efter att Nicke slängt iväg en feeet bakåtjanne som blev riktigt fin på både film och foto så letade vi ganska länge efter nya spots. Någon timme senare, när vi hikade upp på en driva som såg ut att ha potential för ett fint hopp, så var olyckan framme. Jag knallade upp på drivan, Niklas en bit efter, och helt plöstligt så släpper marken under fötterna på mig och för en halv sekund hinner jag förbereda mig på ett högt fall. Men det tog stopp, och jag tittar helt plötsligt ner i en 3-4m djup spricka. Tack vare brädan som var spänd tvärs över ryggsäcken föll jag inte mer än en halvmeter, utan blev hängandes med dinglande ben. Tur i oturen var nog det första jag tänkte, sen kände jag en bitande smärta i axeln och insåg att jag inte kunde ta mig upp på egen hand. I halv panik ropar jag på Niklas några gånger och får ganska snabbt svar att han är på väg. Att axeln var helt ur led trodde jag absolut inte, det kändes som att så fort jag bara lyckas ta mig upp så klickar det nog till och allt känns bra igen.
Niklas ber Macke slänga dit ett rep och med hjälp av det lyckas han dra upp mig efter en stund. Sen väntade en halvtimme bak på Markus skoter innan jag väl var på sjukan. Gränsens läkarmottagning har varit nerlagd några år, så jag blev överraskad när jag kommer in och det var tre läkare där som tog emot mig. Sen börjar mottagningen likna någon TV-såpa, en sjukhuskomedi. När jag ligger på britsen hör jag "Vem har nycklarna till medicinskåpet?" "De borde ligga här" "Du hade dem sist" osv. De letar nycklarna överallt, till och med under mig, men får helt enkelt göra ett försök att få tillbaka min axel utan den inlåsta muskelavslappnande medlet. Även om de gav mig rejält med smärtstillande så att de kunde slita och dra i axeln hur hårt de ville, så får de inte tillbaka den.
Detta pågår en stund. En av läkarna är ständigt upptagen med att försöka hitta nycklarna, medan de andra två försöker dra tillbaka axeln. Jag ligger på mage och kollar mest ner i kudden så jag hör bara allt som händer. Efter en stund (jag hade ingen tidsuppfattning, men kanske 1-2h) så kommer vaktmästarn med stora borrmaskinen och börjar borra i medicinskåpet. Snart var skåpet öppnat, och läkarna ger mig ännu mer droger och nu även muskelavslappnande vilket gör att jag far iväg upp på fjället igen bland perfekta formationer och kan styra mig själv genom ett puderbeklätt drömlandskap. Sen kvicknar jag till med en axel på plats och får höra att en taxi är på väg som ska ta mig till Kiruna på röntgen.
Röntgen visade ingenting, och nu väntar jag bara på att få besked på när jag ska ner till Stockholm till idrottsläkaren och göra magnetröntgen. Troligtvis blir det i början av nästa vecka. Så jäkla trist att sånt här alltid händer mig när jag är som mest pepp, men det finns inget att göra åt saken annat än att bita ihop och gå vidare.
Björn hittade ett fint litet snakerun i måndags.
Vill verkligen vara tillbaka på brädan så snabbt som möjligt, så nu jag ska jag verkligen göra allt för att träna upp axeln. Hoppas bara att det går att få ihop en film ändå, trots detta.
/Viktor
Kommentarer
Trackback
